Varierande panel och med betyg godkänd från kakelsättaren.

Sista dagen på jobbet och imorgon väntar nya jobbäventyr... Men först ytterligare en tillbakablick från helgen.

Ida knegar och har nöjt fått bort en panelbit.

Jocke bänder på men får snart paus för att lyfta in Ida genom det halvmåneformade fönstret som skymtas till höger...

Ida fotar from the other side...

För att få en gammal känsla har vi valt att variera bredden på panelplankorna så två tredjedelar är 225 mm, en tredjedel är 195 mm och 175 mm etc... För att det ska leva lite. Och det verkar vara ett bra val för det bidde väldans fint!

Så här ser det ut när man bredspacklar och man får vara inne i värmen. Då blir man glad. C träffade kakelsättaren igår och han berättade att han och hans familj hade gjort i stort sätt samma resa som vi gör nu fast för några år sedan och det hade gått bra. Spännande att få höra om andra husprojekt och få lite erfarenheter berättade. Kakelsättaren sa också att bredspacklingen såg mycket fin ut. Tjoho!



Panel på plats, finbesök och en bragd utöver det vanliga...

Mycket hade hänt sedan sist och det märktes extra tydligt då byggställningen på framsidan var borttagen och flyttad till sidan istället. Panelen på framsidan är klar! Och på baksidan också! Bara att rödfärga nu.

Lastar panel. Hej och hå!

Ida och Jocke kom på lördagen till lunch med alla mina pryttlar från Linköping. Sedan satte Jocke och Ida igång med att riva ner den sista panelen, C slängde halm och skit och jag fortsatte i det nya badrummet med att bredspackla snedväggen och taket. Var en riktig lyxhelg för mig; började båda dagarna med promenad i det fina vinterlandskapet med Chippen och var sedan inomhus i husets varmaste rum för att spackla. Man behövde inte ens mössa på sig i det rummet! Ida insåg under arbetets gång, eller när arbetet precis börjat och hon klättrat upp till våning två på byggställningen, att hon var höjdrädd och kunde inte förmå sig att gå ner. Därför är Ida nu den enda, och kommer troligen vara det i framtiden också, människa i historien, som klättrat igenom de små, halvmåneformade fönstren längst upp för att slippa ta sig ner på byggnadsställningen. Det är en bragd!

Efter att nästan all panel rivits och innergården tömts på halm och badrummet var hyffsat klart beställde vi finpizza från Ernesto och slurkade i oss lite vin hemma på Stensövägen. Därefter provade vi på Kalmars uteliv och hamnade på, vad som kändes som, ett litet mafiosoställe. Vi gick vidare för att upptäcka att Söderport var utsålt och traskade då istället hem för att sova.

Efter en god frukost sa vi tack och adjö till Ida och Jocke, som gasade i väg mot Linköping igen. (De körde på gas! Lite göteborgshumor så här på eftermiddagen.) Jag, C och Chippen for ut till gården igen och knegade på. Erik och Hanna kom ut och hjälpte oss att fylla ett släp, jag spacklade klart en sista gång och sedan gick solen ner. Vi hann med allt vi tänkt! Toppen när man är många som hjälper till!

Den här helgen hade vintern verkligen kommit till ön och det var riktigt kallt men fasligt fint och Chippen var glad som fick springa fritt.

En får pälsa på sig när vinden nyper i kinderna.

Solen tittade fram lite, lite, lite.

Som ett jehu sprang han fram och tillbaka.

Sthlm calling och finaTage

Stockholm levererade.

Det är allt bra fint...

Har aldrig tänkt på det tidigare men denna byggnad påminner mig om valarnas "tänder", barder, som krillen silas igenom. Trodde det först hette lameller men det är nog något annat...

I fredags bjöd Lisa på fantastisk tacomiddag med gott vin och något tranbärigt från Finland… Kära Sofie var också på plats (tänker på Sofie som idag betar av första dagen på polishögskolan. Heja!) och Ida W i Bristol var med på en Skype-tråd! Efter att C fällt in hovarna kl 22 satt vi uppe och pratade om allt mellan himmel och jord ända tills det var dags att fara kl 00.30. I Lisas badrum såg vi också en himla bra lösning, som kommer passa vår fultoa, som kommer att bli en fin toa, perfekt. I badrummet nere, fultoan/lagerlokal i dagsläget, ska vi ju sedan ha tvättmaskin och så och då hade i alla fall Lisa en himla bra bänkskiva över maskinerna så man kan använda det utrymmet bättre! Bra när man är på besök hos folk och så kan man spana runt på bra lösningar.

Lördagen bjöd på fint dop i Solna kyrka. Tage skötte sig exemplariskt medan syrran Tyra var lite mer högljudd. Föräldrarna skötte sig också bra vill jag tillägga. Efter dopet följde smörgåstårta, tårtor och häng i Solna.

Syrran fastnade tyvärr inte på bild och Tage var så himla fotogenic och glad hela tiden när han satt hos farbror C så därför bidde det en Tage-kavalkak. Får ta igen det nästa gång vi ses och ta massa kort på fina fisken Tyra.

Efter en sådan tillställning blir man lite mör så jag och C for hem till Stuvsta igen och däckade en stund på madrassen för att sedan bege oss in till stan igen. Jag mötte upp Emy och Elin och ett annat gäng för pizza och vin och C anslöt sig senare efter häng med kära Helen. Vi provade även på Stockholms nattliv igen och möttes av ”Är ni med på listan?”, vilket kändes väldigt stockholmskt… (Vi var inte med på just den listan…)

Efter att vi försov oss lite på söndagen fick vi ändå komma och äta brunch hos Hampus och Jenny och en kaffe slank även ner på ett café där man får ta med hund! Fantastiskt! Vid Rörstrandsgatan finns det tydligen ytterligare ett café, som välkomnar hundar. Så ni 08-bor vet hädan efter var jag kommer boka in mig på fikadejt om knoen är med. Efter en snöblaskig (och sömntyngd för min del) resa söderut lämnade C mig i Linköping för att fortsätta resan mot Kalmar.

I eftermiddag far C ut till gården för lite röj och jag ska ringa några samtal för att se att allt går som det ska.

Blir spännande att, i sällskap med Ida och Jocke, fara ner till gården på fredag och se vad som hänt. Då är det ju två veckor sedan sist!



Den uppmärksamme...

Den uppmärksamme kanske vid förra inlägget la märke till att fasaden börjat få ett lite ansiktslyft? Panelen är nu uppsatt både på framsidan och baksidan och flertalet av fönstren, de som inte var allt för murkna, är framflyttade så de ligger i linje med den nya fasaden.

Lite falu rödfärg på det och det blir prima ballerina!

Helgen var även lite väl kall, i alla fall på lördagen, och då fick man bylsa på sig och se skum ut...  Som en terrorist...

Vilket får mig att osökt tänka på denna gamla godingen. Se, skratta och njut. Hihi...

Adios!

Functional training...

Helgen var som ett enda långt gympass och när helgen var över smärtade både ben och armar. Det blev mycket kroppsarbete när det gamla huset skulle ”fixas till”. Då taket inte är det bästa på det gamla brygghuset behövde vi få på en ordentlig presenning innan det blev för mycket snö (om det blir någon snö i år?). För att det skulle bli bra var vi tvungna att ta bort teglet och det gamla taket, som var byggt ovanpå det ännu äldre taket… Så med hjälp av båtmannen Erik (Tusen tack!) spenderades lördagen med att plocka ner tegelpannor tills mörkret föll. När kvällen började närma sig skulle vi egentligen fräscha upp oss och traska iväg för lite häng med öl hos några vänner men kroppen sa ifrån och efter På spåret gav vi upp. Pensionärer? Vi? Inte då...

 Löst tegel huller om buller...

  

  

Helgen har också gått åt till att utmana ödet mer än en gång då vi båda kravlat runt på det mindre stabila taket. Men det höll faktiskt! Efter att allt tegel var bortplockat var det till att riva ner alla plankor, allt hö, alla fågelbon och allt annat skit samt ett gäng kalkstensplattor, som vi insåg bara låg löst och ledigt på sina platser… Inte mycket till säkerhetstänk där för de for snabbt och smidigt ner från taket när vi väl petade lite på dem...  Klockan 15 på söndagen kom Kerstin förbi och undrade vad vi höll på med och om vi verkligen skulle spara det där huset. Och det ska vi ju eftersom vi redan konstaterat att vi inte har alla hästar hemma. Kerstin blev då dagens hjälte då hon frågade om vi kanske ville ha lite lamm och potatis till middag. Och vi, som inte ens ätit lunch, kände att Kerstin nog var en ängel och tackade ja direkt. Och det var himmelskt och C tyckte att jag ”inte skämdes för mig” när jag slevade upp den tredje portionen. Men har man röjt äckeltak i en hel dag och bara ätit en banan då kan man inte skämmas om det är så gott! Dessvärre hann vi aldrig få på den stora, tunga, nya presenningen innan mörkret kom så vi fick helt enkelt dra på den morgonen efter istället, som en nödlösning.

Allt skit från taket är nersopat.

Vi var på plats morgonen efter när solen gick upp och frosten på taket hjälpte oss genom att presenningen blev lite mer lättmanövrerat, även om den fortfarande var förbenat tung. Men C fixade biffen och kunde, med lite hjälp från mig, rulla ut den enorma platsrullen balanserandes på taknocken.

Presenningen är på! Hurra!

Och tur var det för strax efter började snön att falla...

Alldeles snöig och skitig...

Nu vankas det bara att städa upp all skit från taket nästa gång vi är på plats, vilket blir först sista helgen i januari och då får vi hjälp av Ida och Jocke! Vi har lovat god frulle och vin (inte i kombination förstås) så det ska nog gå att locka dem till arbete. Är man fyra går det snabbt också!

En tur till tippen hanns med också och ytterligare ett tippenfynd fick följa med hem! Ett gammalt bord som kan vara fint någonstans…

Ett gammalt bord kan vara bra att ha...

Nu dröjer det alltså två veckor tills vi ses igen, gården och jag, för nu till helgen blir det en tur till huvudstaden igen för dop av Tyra och Tage. Härligt!

På återseende!

Från förr...

I och med bloggen har jag kommit i kontakt med Birger Ohlsson, som skrivit och grottat ner sig mycket i Folkeslunda och Långlöts socken. Han och hans fru håller på att sammanställa en sockenbok med gamla fotografier från Långlöts socken. När de var på Öland i samband med det för inte alls så länge sedan så kom de över en massa fotografier från gamla Folkeslunda och han bifogade ett foto från vår gård! Bilden är inte så munter alls men det är spännande med tillbakablickar i historien. Bilden är från en begravning med två kistor. Det var Selmas svärföräldrar som avled nästan samtidigt i februari 1941.Tänk att det såg så annorlunda ut då. Man kan nästan tro att det är ännu längre tillbaka i tiden men det är väl så med högtider av olika slag; klädkoden är klassiskt svart och fint och då kan det se ut att lika gärna vara sekelskiftet 1900 som 1940-tal.

p.s I onsdags var ju dagen D vad det gäller kakelugnarna och som tur var var det inte alls så illa som vi befarat. Lite fix och så ska ugnarna i matsalen och vardagsrummet kunna användas! Ugnen i pigrummet får vi dock plocka ner tillsvidare men det är inte hela världen. Och den i köket är bara att börja elda i! Härligt med besked åt det positiva hållet.

Snillen(?) spekulerar...

Ibland undrar man om man verkligen är riktigt klok i huvudet. Var det någon som lyckades tappa både mig och C så vi slog huvudet så pass när vi var små att vi nu båda har tappat förmågan att tänka efter före? Speciellt när det gäller stora mastodontprojekt, som att ta sig an ett jätteruckel när man knappt är torr bakom öronen... Mitt i allt fantastiska med att få chansen att bo idylliskt bland stensträngar, strandängar och med havet runt knuten i ett hus med härligt sneda väggar och kakelugnar så är det ibland så läskigt att man kan kissa på sig.

Inte bara kostar det fysisk energi, i form av hårt arbete, utan även en hel del deg. I ett gammalt hus kan man ju inte heller räkna med att det kommer kosta precis det som det var tänk i början för så fort man börjar lyfta bort golv med mera så avslöjas små hemligheter i form av ruttna bjälkar, väggar som håller på att ramla in etc… Istället för att spendera varenda helg och varenda slant vi har, plus bankens slantar, kunde vi istället:

• ha bott i en lägenhet där man kan ringa till någon när något är fel.
• sparat slantar och åkt till något varmt land.
• åkt på weekends till någon häftig storstad någon gång.
• ätit gott på restaurang någon gång i månaden.
• hälsat på vänner och familj runt om i landet titt som tätt.

Är vi dumma i huvudet?

Trots att det är jävligt läskigt och flertalet, även vi själva, säkert är övertygade om att vi nog blivit tappade mer än en gång som små, så är det ändå värt det på något konstigt sätt. Det kommer inte att blir några storslagna semestrar eller ens mindre äventyr på ett bra tag men det gör liksom inget för detta kommer bli vårt hem. En fristad att komma till och njuta av. Vi har varandra; jag, C, Chippen och matlådorna, som vi ska göra av storkok. Istället för att åka bort får vi helt enkelt locka hit er, kära och nära vänner! För plats för övernattning och massa kärlek finnes alltid i Folkis!Och det är helt enkelt det som är viktigt. Klyschigt men sant!

Tänka, tänka, tänka...

Mordgåta...

Den mysiga promenaden avbröts abrupt. I godan ro traskade C runt kring de små fiskestugorna. Kikade in genom fönster, tittade lite på de gamla båtarna som låg och vilade stilla vid strandkanten. Plötsligt, med ett litet skrik, gjorde han det makabra fyndet: ett lik! Nej, inget vanligt lik... utan värre än så... En styckad kropp! Hade den spolats i land med skeppet? En polsk smugglare som stökat med fel typer... Vi vet inget...

Maffiametoder a la gudfadern...

Där, i båten, låg den gömd. Mördaren hade väl hoppats att den aldrig skulle hittas...

Spåren ledde oss runt i cirklar...

Tills vi träffade på en mask... Försökte den säga oss något? Var han ett vittne? Vad hade han sett? Ett S...

Kommer gåtan att lösas? Jag vet inte. C vet inte. Och Chippen vet definitivt inte för han har inte så stor hjärna.

Den som har sett eller hört något misstänkt får gärna höra av sig.

Folkeslunda kanske är lite av Midsomer ändå...

Lite avkopplande natur hanns med...

Under helgen har vi tagit det ganska lungt ändå och faktiskt även njutit lite av naturen runt omkring. Chippen har fått springa lös som ett jihu på ängarna och jag har plaskat runt i alla pölar i gummistövlar.

 Det är hög vattennivå och havet hade ätit sig upp långt upp på stranden.

Då är gummistövlar det bästa man kan ha. Saknade dock barndomens allvädersstövlar, som även var fodrade.

Vi hittade en ny rund längs åkrarna och betesmarkerna.

Dock bröts den mysiga promenaden nere vid havet då vi sprang rakt in i en brottsplats! To be continued...



Folk med spindelfobi varnas!

Nu är jul- och nyårsstöket över och ett nytt år står framför oss. Det känns härligt! Det har spenderats många dagar nere i Kalmarregionen den senaste tiden och många timmar har suttits av på Kustpilen fram och tillbaka men snart är det slut på pendlandet. Bara 31 dagar kvar! Sen är jag där på riktigt!

Väggarna på övervåningen är uppbyggda och byggarna har börjat jobba mer på nedervåningen nu. Det börjar kännas att det inte är så fasligt långt kvar nu tills det att byggarna är klara och det bara är vi som ska fixa och bygga. Visserligen är det massa att göra då men ändå! Nu börjar det riktigt roliga för allt rivjobb är över! Som vanligt började vi med en tur till tippen. Och där gjorde vi ett fynd! En fin kista, som en gång tillhört en Ines... Den får nu flytta hem till oss!

Chippen med tippen-fynd!

Det sista vi gjorde igår var att dammsuga upp allt byggdamm på nedervåningen och sopa och dammsuga ut den lilla källaren, som ett avtramp att nu börjar den andra fasen. I källaren, som är en 9 kvadratmeter stor håla under en lucka i golvet har flera inneboende. Massvis med feta spindlar, som skapar stora kokonger. Någon som vet vad de är till för? Vår teori är att det är spindlarnas skafferi, för det verkar inte vara kokonger med spindlar i, som i den härliga filmen Imse vimse spindel...

Källaren daterad av en P.B.J 1893.

I källaren upptäckte vi även en annan inneboende, som satt sig till rätta för att sova igenom vintern. Eller satt sig till rätta… snarare hängt sig till rätta… upp och ner… Jo, en fladdermus. Ovanligt många möten med detta fridlysta djur denna höst... C hävdade bestämt att han, som stockholmare, inte behövde vara modig och flytta på den utan att jag, från landet, skulle gaska upp mig och göra jobbet. Jag är inte så modigt trots att jag kanske vill påskina att jag har superkrafter ibland… Jag ringde viltjouren på ön som sa ”ta den som ett päron och häng upp den någon annanstans”. Ta den som ett päron… Nä, jag fick gå skämmes-promenaden till grannen Sven, i brist på min egen kära pappa, och be honom plocka ner den och hänga upp den i ladan. Tack Sven! Så med det äventyret är nu allt rent och ”fräscht”.

 Här är källaren och en liten prick som är fladdermusen... Varnar för icke politisk korrekt kommentar...

På onsdag kommer sotaren till gården och ska provtrycka skorstenarna. Det är dagen D och byggaren Patrik, kakelugns-Bosse och Christian ska närvara. Håll tummarna att  det inte är så farligt med dem!

Nöjd efter etapp ett!