Jag är en vampyr...?

Alla dessa hemliga möten gör en trött och människor som man håller kär och som försvinner gör en trött. Men hösten har verkligen varit fantastiskt fin, gården är en diamant i smutsen och jag har ju faktsikt inte blivit vampyr på riktigt...

Tänker på alla runt C:s farfar Rune, som vi säger adjö till imorgon, och på farmor som fick somna in i förrgår.